Det tog mig ungefär en kvart. En kvart av mitt liv att bestämma mig och boka en biljett till Bali. Ur en annan synvinkel en halv livstid. Jag har aldrig tänkt så mycket på Bali. Asien har lockat mig och där har jag rest runt mycket men just Bali , just nu kom som en uppenbarelse. Det är dit jag ska och jag ska dit nu. Det är helt och hållet fantastiskt rätt. När jag tänker på Bali ser jag ett stort ljus. Det kanske är soliga dagar jag ser full av avkoppling och äventyr. Men det kan också vara att jag tagit steget in i det okända och bestämt mig för att göra någonting helt på egenhand för första gången i mitt liv. Jag är på väg mot något stort, större! Jag har plötsligt förstått! Sidorna i boken om mig! Skrivs av mig och ingen annan. För mig blir nyansen av det en stor skinande sol av hopp och glädje. Jag kommer att resa jorden runt i hela mitt liv. För det är mitt liv. Inget kan stoppa mig.

Nu är nästa resa bestämd.

I början av juni månad reser jag till Indonesien till ett litet konstnärssamhälle uppe i bergen på det riktiga äkta Bali som heter Ubud. Jag reser dit av flera anledningar men framförallt för att hitta mig själv få inspiration och få perspektiv på saker och ting. (Låter kanske lite bekant ifrån filmen Eat ,pray, love med Julia Roberts) Jag måste också bestämma mig för vad jag verkligen vill i livet. Den här resan var inget jag planerat i förväg utan en oväntad sväng eller kurva på min väg som urartade sig på detta vis. Samtidigt känns det som att ödet för mig till Bali av flera anledningar. Har jag inte drömt om det här hela tiden viskar en liten röst inom mig? Även om jag inte hade tänkt mig det på det här sättet?  Resa bort ett tag och kanske fundera riktigt över det avgörande valet om det största beslutet jag någonsin kommer att behöva ta i mitt liv. Förr eller senare kommer jag  ju ändå hamna där. Stanna kvar i Sverige eller följa mitt hjärta och göra det jag faktiskt tror att jag önskar mig mest i livet. Det finns ett ordspråk som lyder – var försiktig med vad du drömmer om för det kan bli verklighet och jag inser att det faktiskt kan vara så. Det är du som bestämmer. Ingen annan. Jag fumlar omkring utan att kunna bestämma mig. Vet jag verkligen vad jag vill?  Vet att det är jag som skriver sidorna i min egen bok och att det här kapitlet må vara oväntat men kanske oundvikligt Jag älskar mitt hem och mitt liv. Men en del av mig har funnit den riktigt stora kärleken i resandet och i ett halv liv har jag önskat mig bort. I halva mitt liv har jag velat och drömt om att resa iväg och bo någon annanstans. I halva mitt liv har jag tvingat mig själv att stanna kvar. Varför? Är det för att jag nånstans vill stanna kvar. För att jag någonstans älskar det jag har. Eller..är det för att jag formats och anpassat mig efter andra och följt normen av vad man kan och inte kan göra. Är jag en produkt utav osäkerhet i en värld där människor blivit lärda att man inte får eller kan vara så naiv att följa sitt hjärta och sina drömmar. I en perfekt värld vet jag precis vad jag skulle ha gjort. Jag och David skulle resa iväg ett år och bo i Asien, sen skulle vi komma hem och allt här hemma skulle stå kvar som om ingenting hade hänt  som om vi aldrig varit borta, sen skulle detta upprepas igen och igen. Då hade jag varit riktigt lycklig och aldrig känt känslan av att någonting i livet saknas. Men nu är välden dock långt ifrån perfekt och man kan inte hur man än försöker få allt man vill ha. Ibland måste man välja och när man gör det måste det vara rätt. Men det ända som verkligen är värre en att välja fel är att inte välja alls!! Om man aldrig gör det avgörande valet så blir man aldrig fri och aldrig tillfreds med sina känslor och kommer för all framtid leva i en mellan värld där ingenting någonsin kommer att kännas verkligt och på riktigt.

Det är därför jag reser ensam till Bali.